Gick och la mig vid tolv natten till den 5 maj. Fick då regelbundna sammandragningar, faktiskt med molvärk. De kom med allt mellan 4-6 minuters mellanrum och höll i sig i ca 30-50 sek. Kände hur det pressade nedåt, och hur det då  strålade som små värkar ner i låren, som en blandning mellan växtvärk och träningsvärk. Trodde först att det var foglossningen som värkte så dant, men då de kom i samband med sammandragningarna så tyckte jag att det verkade långsökt. Kände också hur bebis huvud pressade nedåt i bäckenet.

Vid kl 05 gick jag upp en sväng för att röra lite på mig (var vaken hela natten) och kände då att jag behövde gå på toa.. och då lossnade slemproppen och fick då en blödning. Ringde till förlossningen  och pratade med en jättegullig barnmorska där. Hon sa att det är svårt att veta om det är "på riktigt" då jag inte har speciellt ont (alltså, det KÄNDES ju att det pressade nedåt och att jag hade molvärk, men det var inget jag inte kunde leva med..), men om det går över med alvedon eller efter en dusch så är det förmodligen "bara" förvärkar. Hon sa dock att jag skulle hålla koll på blödningen, och hon trodde att den berodde på att det är livmoderhalsen som höll på att öppna sig. Det var bara att ringa igen eller att åka in om något mer skulle hända, om jag ville bli undersökt eller om vi var oroliga.

Jag åt frukost och gick sedan och la mig för att vila, ifall något skulle hända. Vid kl 10.10 kändes det som att jag fick jordens spark av bebis, långt ner i magen. Tyckte att det var lustigt att få en spark så långt ner då hon låg med huvudet nedåt, det kändes som en ordentlig "knäpp" i magen. Tänkte "vad tusan är det här?" och gick upp på toa. Då började vattnet att forsa, och jag förstod att det var vattnet som gick. Ringde Arne som då redan hunnit iväg till jobbet och sa att "du får nog komma hem nu, vattnet har gått". Han var hemma på två sekunder kändes det som! Vattnet fortsatte rinna, och jag tänkte flera gånger att "jag kan ju inte åka till förlossningen om det ska hålla på och rinna på det här viset", så jag ringde mamma och frågade vad jag skulle ta mig till, och om det verkligen skulle rinna så mycket. Att tänka klart i en sådan situation är bara att glömma. Jag trodde att min förlossning skulle starta med värkar, inte att vattnet går!

Mitt upp i allt kom vi på att vi måste lämna nyckeln till en vän till mig som skulle vara kattvakt då vi var på förlossningen, så jag satte mig på massa handdukar och plastad frotté i bilen och vi körde till min väns jobb för att lämna nyckeln. Sedan satte vi fart mot förlossningen.

Vi skrevs in där kl 11.45, och jag fick då ligga med CTG (i ett undersökningsrum) som visade bebis perfekta hjärtljud och mina mer och mer regelbundna sammandragningar/värkar. Jag var då öppen 3 cm och tog en dusch för att förbereda mig lite mentalt. Vid kl 12.30 fick vi ett förlossningsrum där jag försökte möta värkarna genom att vara uppe och stå och gå, samt vicka på höfterna. Hade dock väldigt ont i ryggen, så jag bad om att få sitta på en pilatesboll, vilket var skönt. Hittills hade jag ingen smärtlindring över huvud taget. Tyckte inte att de värkarna var så speciella (kände inte att "nu dör jag"), de kändes som extrem mensvärk och lika irriterande som tandvärk på ett ungefär. Älsklin' masserade mig i ryggslutet och ställde upp på alla sätt och vis, hur underbart som helst!

Kl 14.30 var jag öppen 7-8 cm och jag började få mer och mer ont, så jag bad om att få prova lustgasen, fast på en relativt låg nivå. Jag ville inte tappa kontrollen, och efter lite övning med masken så tyckte jag att det kändes bättre, smärtan var uthärdlig.

Kl 15.30 var jag öppen 8-9 cm och kl 16 var jag helt öppen. Det skedet gick alltså väldigt fort. Barnmorskan sa att värkarna brukar kunna avta ungefär nu i väntan på krystvärkarna, men de hade jag redan känt av i ungefär en kvart, så det var bara att sätta igång och krysta. "Det här kommer gå fort", tänkte jag, "nu är bebis snart här!". Det visade sig att så var inte fallet. Minns inte vad som hände mellan kl 16-17, däromkring. Låg nog och andades gas.. Vid kl 17 satte krystningsarbetet igång på allvar, och jag tänkte hela tiden att "jag kommer närmare bebis för varje värk jag får", och jag försökte verkligen härda ut. Så fort jag kände att en värk var på väg andades jag djupt i masken, och det tog bort de extrema topparna av värkarna, även om det ändå gjorde väldigt ont. Men jag ville inte ha full effekt på gasen.

Efter en timmas krystande började jag känna mig helt slut, jag hade varit vaken hela natten, och egentligen inte haft en tanke på att jag skulle föda barn ett halvt dygn senare. Jag började tappa fokus och frågade flera gånger "är bebis ute på nästa om jag tar i ordentligt?". Barnmorskan märkte att jag tappade energi och började peppa mig, vilket jag fick tillbaka lite kraft av. Jag krystade allt vad jag kunde, men inget hände. Låg samtidigt och irriterade mig på att lustgasen gav mig så torra och svullna läppar, haha. Älsklin' var underbar och servade mig med vatten och frågade mig ofta om jag var okej, jag förstår nu att det måste varit sjukt jobbigt att se någon ha så ont och inte själv kunna göra något åt det. Utan honom hade jag inte fixat det! (Förlåt att jag kramade sönder dina fingrar, hjärtat!)

Bebis hade fastnat med huvudet! "Det här är en stor bebis", sa barnmorskan. "Förmodligen 4 kg". När hon sa det fick jag panik! "Är det meningen att jag ska klämma ut en 4- kilos bebis? Det är jag inte gjord för!", tänkte jag.

Barnmorskan och undersköterskan bad mig att hålla i handtagen som fanns på sidan av sängen, och de förklarade att jag skulle dra dem emot mig då en värk kom. Jag fattade fel (eller var väl kanske lite påverkad av gasen), och drog dem ifrån mig istället, varpå älsklin' påminde mig om att jag skulle dra dem emot mig. Då fick han smaka på ett par väl valda ord, mest för att jag var extremt trött och besviken på mig själv över att jag gjorde "fel". Tur att jag innan förlossningen sa till honom att "säger jag något dumt så är det inte jag som pratar, utan värken", så han var förberedd.

I en timma satt hon fast, och den sista timman är bland det jobbigaste jag varit med om. Barnmorskan ville absolut inte klippa, och jag bad vänligt men bestämt om att slippa bli klippt. Jag trodde sugklocka var ett alternativ, men det var inget som ens kom på tal. Så jag fick värkstimulerande dropp för att förstärka mina krystvärkar ytterligare, och för att på något vis signalera till bebis att det var dags att komma ut. Hjärtljuden började svaja lite, men trots den utdragna tiden mådde bebis hela tiden bra, och det var aldrig någon fara vilket kändes enormt tryggt att veta.

Vid 18.45 sattes droppet i armvecket, och ett par krystvärkar senare, kl 18.55 föddes äntligen vår älskade lilla Moa! 3775 gr, 52 cm lång och 34,5 cm i huvudomfång (inte konstigt att hon fastnade alltså!).

14.30 kändes det som att det satte igång "på riktigt", och ca 4,5 timmar senare var hon ute. En snabb förlossning för att vara förstagångsföderska enligt barnmorskan, men ett ovanligt långt krystningsarbete på två timmar. I "normala" fall brukar det ta ca 1 timma. Hon sa flera gånger att hon ville ge mig en bragdmedalj då hon inte varit med om detta på 15 år!

Den mest omtumlande, smärtfyllda och underbaraste dagen i hela mitt liv!!